Bergrummet

Sedan sex månader tillbaka driver jag en bilverkstad i Sveriges minsta kommun: Bjurholm. Jag flyttade från Umeå. Även om det inte var allt för långt att flytta så har det inneburit minst sagt stora förändringar i mitt sociala liv. Affärerna går trögt. Vardagarna består av rostiga underreden och doften av diesel, kundkretsen är liten. Men jag tjänar tillräckligt för att klara mig.

I samband med flytten var jag med om en bilolycka. Det var en ganska mild vinterdag, SMHI hade varnat för underkylt regn och rekommenderat att man skulle hålla sig inomhus. Trots att jag kört försiktigt tappade jag kontrollen av bilen och hamnade upp och ner i ett dike. Av bilen fanns det inte mycket kvar att rädda. Jag klarade mig lindrigt undan, dock med en mild hjärnskakning som lämnade mig sängliggande i ett par dagar. Sedan olyckan har jag plågats av hemska mardrömmar och många sömnlösa nätter.

För att fördriva tiden då jag inte kan sova är jag ofta ute och går. För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att gå Öreälvsleden för första gången. Jag har länge varit nyfiken på den, men aldrig tagit mig dit tidigare. Atmosfären var fantastisk. Lugn, stillsam och helt tyst förutom vattnet som forsade i älven, och gruset som krasade under mina fötter. Fram tills dess att lugnet plötsligt bröts av basgångarna från musik. Runt kröken i vägen framför mig sken ett ljus. Trevande fortsatte jag framåt, inte rädd men orolig. Tänk om jag skulle råka vandra mitt in i och störa någon utstuderad kärleksförklaring, eller annat privat ögonblick.

Vad jag såg var dock något jag aldrig förväntat mig att hitta längs med älven ute på landet i Västerbotten: ingången till en nattklubb. Runt kröken på stigen möttes jag av en öppen yta, med en dörr in i berget. Facklor och marschaller kastade varm och inbjudande ljus över området. Även om det saknades någon form av skyltning så fanns det inget tvivel om vad det handlade om. Genom dörren hördes basgången från musik som kändes bekant, även om jag inte kunde placera den. Utanför stod en ensam ordningsvakt, inte med varselväst utan klädd i kostym och ett radioheadset med spiralsladd. Först visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, situationen avvek så kraftigt från vad jag förväntade mig se längs med älven i Bjurholm. Ordningsvakten däremot reagerade direkt på att jag plötsligt dykt upp, då han började vinka och ropa glatt att jag var välkommen in. Trots att vi var ensamma där vid älven, och jag aldrig sett mannen tidigare, så kände jag en magnetisk dragningskraft mot dörren. Jag tvingade mig att vända på klacken, och med stora, snabba kliv tog jag mig hem. Hela vägen kändes det som om någon var bakom mig.

Väl hemma slösade jag inte bort någon tid, utan satte mig genast ner vid datorn för att söka information om nattklubbar och bergrum i Bjurholms kommun. Jag hittade ingenting annat än en gammal låst tråd på Flashback om någon som påstått sig höra musik inifrån en kulle i Flen. Det kändes inte särskilt relevant. Dagen därpå hade jag en bil i verkstaden. Kunden var en kvinna i ungefär min egen ålder och vi småpratade medan jag arbetade. Jag berättade för henne om min upplevelse natten innan, men ångrade mig direkt. Blicken hon gav mig förmedlade mer än jag kan sätta i ord, "En nattklubb?" frågade hon, och det var tydligt att hon trodde att jag hittade på alltihop. "Du vet att vi bor i Bjurholm, i bästa fall kanske du snubblade över något fjortisdisco" sa hon till mig. Hennes röst var så spydig att jag ångrade att jag bemödat mig öppna käften överhuvudtaget. Resten av tiden spenderades i tystnad.

Samtidigt kände jag att jag knappast kunde klandra henne. Det var verkligen det sista man förväntade sig hitta i skogen häromkring. Säkerligen borde man ha hört talas om den mystiska nattklubben vid älven, även som nyinflyttad.

Jag tog inte samma väg fler gånger den veckan, men upplevelsen hängde med i bakhuvudet. På lördagen bjöd jag hem det vanliga kompisgänget: Johan, Jenny, och Alex, för att prata och dela ett par öl. Självklart berättade jag även för dem om min upplevelse, men med mindre självsäkerhet än första gången. De tyckte såklart att det lät underligt och undrade om jag var helt säker på att jag inte drömt. Men i slutändan hade de triggat varandra och ville alla se min mystiska nattklubb. Efter midnatt gav vi oss iväg på äventyr, glada i hågen. Det var blandade känslor från min sida. Självklart var det roligt, som om man var tonåring igen. Men, i bakhuvudet hade jag en gnagande känsla jag inte kunde förklara.

Vi närmade oss platsen, och mycket riktigt började vi höra basgången av klubbmusik och såg skenet från ljusen utanför. Jenny utbrast glatt och högljutt att "fan, det är på riktigt!" och satte iväg i hög fart. Alex och Johan tittade på mig, log och följde efter. Jag tvekade en sekund, men sen gjorde jag detsamma. De ropade glatt att det här var bland det häftigaste de varit med om!

Samma ordningsvakt stod utanför dörröppningen och vinkade glatt in oss. Musiken hördes tydligt då dörren öppnades, åter igen kändes den väldigt bekant. Var det samma musik som förra gången? Väktaren klappade mig på axeln och sa till mig att det var roligt att äntligen se mig där. Jag nickade nervöst och tackade. De kan inte ha många besökare om han känner igen mig från den tidigare natten. Den tanken bekräftades snart. Då vi tog oss in möttes vi av en nästan helt tom lokal, där hög musik spelades och ljusen blinkade.

Två personer - en man och en kvinna, båda långa, mörkhåriga och klädda i varsin svart frack - kom fram till oss och presenterade sig som Julie och Theodor. De välkomnade oss glatt och började direkt vurma över speciellt Jenny, Johan och Axel. De talade med väldigt typisk Stockholmsdialekt, och gestikulerade brett med kusligt synkroniserade rörelser.

Julie tog med ett stort leende Alex och Johan i varsin arm, och Theodor satte händerna på Jennys axlar och viskade in i hennes högra öra medan de tillsammans föste de tre till baren. Jag kände mig utelämnad, men mer än något annat förvånad över att Jenny hade tillåtit sig behandlas på det viset. Vid baren förkunnade Julie att vi var de första besökarna och att de självklart skulle bjuda på den första drinken.

Jag satte mig ner vid baren bredvid mina vänner och väntade medan våra exalterade värdar arbetade. Snart producerades fyra glas med en vätska som skiftade i flera nyanser av blått och som glittrade i skenet från lamporna. Theodor gav mig en fånigt spelad blinkning då han sköt fram glaset mot mig. Julie hade Alex och Johan som lindade runt sitt lillfinger, och även Jenny verkade bara ha ögon för Theodor. Drinken smakade sött, utan minsta tillstymmelse till alkohol. Trots det gick den raka vägen till huvudet på mina vänner, som snart begav sig mot dansgolvet.

Själv har jag aldrig varit mycket för nattklubbar, och speciellt inte för att dansa, så jag satt kvar vid baren och tittade på. Theodor och Julie gjorde dem sällskap på dansgolvet och den tidigare väldigt flörtiga attityden övergick snabbt till sensuell beröring. Jenny, Alex och Johan var som förtrollade. Ingen av dem kastade så mycket som en blick åt mig.

Det dröjde inte mer än 15 minuter innan jag såg mina vänner fnittrande ledas bort mot en dörr i andra änden av lokalen. Jag hade haft en klump i magen en lång stund vid det här laget, som nu höll på att övergå i en total panik. Känslan var inte helt obekant, ofta var det ungefär såhär jag kände då vänner tidigare släpat mig med på nattklubbar. Men det här var på en ny nivå. På darriga fötter begav jag mig över dansgolvet och tog mig till samma dörr de nyss passerat, vilken jag försiktigt öppnade och passerade in genom.

I rummet satt mina vänner stilla på varsin stol. Framför dem stod ett stort djupt fat på en piedestal. Fatet var fyllt med vad som såg ut som en trögflytande, grön, självlysande vätska som hela tiden var i rörelse. Julie och Theodor smekte mina vänner ömt på kinden. Sedan gick de fram till fatet och hämtade i tur och ordning en handfull av den trögflytande vätskan åt Johan, Axel och Jenny vardera. Vätskan masserades in i deras ansikten.

Julie och Theodor visste mycket väl att jag stod i dörröppningen, men verkade inte bry sig. På avstånd kunde jag se hur vätskan började darra då den kom i kontakt med huden. Som om den hade en egen vilja började den röra sig upp mot och in i näsborrarna, öronen, ögonen och munnen på mina vänner. Johan, som var sist att ta emot behandlingen verkade få ett ögonblick av klarhet under processen, då han plötsligt öppnade ögonen och tittade vilt omkring sig. Men reaktionen lade sig lika snabbt som den hade kommit.

Julie knäppte med fingrarna och plötsligt vaknade alla tre. De tittade sig omkring, sträckte på sig och reste sig upp, som om inget hade hänt. Då de fick syn på mig kom de fram och tackade mig för en trevlig kväll, och ursäktade sig sedan lika snabbt och sa att de var trötta och reda att avrunda. Lamporna släcktes, musiken dog, och jag stod där helt ensam i mörkret.

Det enda ljuset var ett svagt sken från fatet med den gröna vätskan. Jag välkomnade den plötsliga tystnaden, mörkret, och ensamheten. Klumpen i magen försvann. Trots att det var en främmande plats så visste jag att ingen annan var kvar, och att jag inte behövde oroa mig. Underligt nog var jag inte ens arg på att mina vänner lämnat mig där.

Med hjälp av ficklampan i mobiltelefonen tog jag mig ut ur lokalen, och sedan hem. Den natten var den första på länge utan mardrömmar, och jag vaknade inte förrän klockan 13 dagen efter.

Trots den kvällens upplevelser hörde jag inget från mina vänner på länge. Mobilen var tyst, varken samtal eller sms dök upp. Känslan var ömsesidig, trots att jag inte kände något agg mot någon av dem. Det var helt naturligt. Livet rullade på som vanligt, mer eller mindre. Jag började undra om inte natten i nattklubben varit en av mina mardrömmar.

Men Bjurholm var sig inte längre likt. Förändringen skedde inte över en natt, men atmosfären ändrades stegvis. Bilarna som hölls ihop med silvertejp och hopp, med delar i 5 olika färger och avgassystem som läckte på minst lika många ställen, syntes inte längre till. Alla människor som vanligtvis gick iklädda varselkläder, och som ansåg att jeans och en struken skjorta var höjden av finkläder började snarare använda det sistnämnda till vardags. Folk hälsade inte längre på varandra på gatan. Jag började se folk som skräpade ner. Kommunen verkade plötsligt väldigt angelägen att fräscha upp rabatter och fontäner som tidigare gått utan underhåll i flera år. Inget var fel, bara påtagligt annorlunda.

För ett par dagar sedan kom kvinnan jag berättade om tidigare, hon som behandlat mig som en mytoman. Generatorn på hennes bil var dålig, och som ett resultat var även batteriet helt förstört. Enkelt nog att reparera, men jag har inte generatorer på hyllan, så bilen lämnades kvar hos mig tills dess att jag fått hem delarna. Då hon lämnade över nycklarna behandlade hon mig som en gammal vän, trots att vi bara träffats en gång tidigare. Med ett överdrivet leende som inte nådde upp till ögonen pratade hon glatt om hur skönt det var att etablissemanget äntligen fräschat till centrum. ”Tack för allt” sa hon då hon klev in i sin lånebil och vinkade. Hade hon verkligen haft Stockholmsdialekt då vi träffades första gången?

Igår kväll hörde Jenny av sig och undrade om jag inte ville hänga med till nattklubben igen. Den hade alltså inte varit en dröm ändå. Jag tvekade, förra besöket hade inte varit särskilt uppmuntrande. Till slut gav jag med mig, det var länge sedan vi träffats, och trots mina märkliga minnen hade jag ändå mått bra sedan den kvällen. Det måste ha varit en dröm, åtminstone delvis.

Vi möttes upp där. Denna gång var det som en helt annan plats, fullpackad med människor som dansade och skrattade. Jenny hade klippt och färgat håret, och om det inte var för att hon ropade på mig hade jag knappast känt igen henne i den svarta klänning hon hade på sig. Hon stod tillsammans med Theodor vid baren. Båda vinkade och ropade glatt. Jag kände mig otillräckligt klädd bland alla som gick runt i kostym och klänning.

Då jag närmade mig baren blev jag plötslig skrämd av Julie som hoppade fram från bakom baren. Hon log sitt obehagligt omänskliga leende och musiken tystnade. Högljutt förkunnade hon till alla i lokalen att jag äntligen var på plats. Hela folksamlingen tittade på mig och hurrade. De som stod längst bak hoppade upp och ner för att få syn på mig genom folkmassan.

Man kan minst sagt säga att jag inte var van vid den här typen av uppmärksamhet. Jag visste knappt var jag skulle ta vägen. Theodor kom fram till mig och la en arm runt mina axlar. ”Vi hade börjat oroa oss att du aldrig skulle dyka upp, men nu är vi äntligen färdiga.” Jag förstod inte vad han menade. ”Färdiga med vad?” Theodor tog tag om mig och tittade djupt in i mina ögon. ”Orten såklart, vad annars?” frågade han. Då förstod jag att han inte menade ikväll. Sannerligen var nästan alla som bodde i eller nära Bjurholms centrum här ikväll, de flesta ansikten kände jag igen. ”Ja, det är verkligen kul att ni lyckats liva upp kommunen på det här viset,” fick jag ur mig.

Theodors leende avtog något, och han tittade mig åter igen djupt in i ögonen. Han vände och vred på mitt huvud, tittade in i varje öppning han kunde hitta. ”Visst minns du varför vi skickade dig till Bjurholm?”

Jag bara tittade på honom, helt oförstående, och rädd. ”Vi skickade dig hit för att rekrytera. Det tog dig flera månader att dyka upp, har du slagit huvudet?” Frågade han och la till med ett överdrivet ledset uttryck, som om han pratade med ett barn.

”Han var med om en bilolycka!” flikade Jenny in. Julie hoppade över bardisken och rusade fram till oss. ”Stackars liten, men programmeringen verkar ha suttit i ändå.” Även hon vände nu och vred på mitt huvud, tittade över det som ett hårdhänt äldre syskon som letade efter en bula.

Min blick flackade. Jag var omringad av människor jag knappt kände, som påstod att jag genomfört en massrekrytering av något slag. Något var jag tvungen att säga. ”Ja det var ju kul att jag kunde hjälpa er lite, med rekryteringen av Sveriges minsta kommun,” klämde jag ur mig.

Theodor och Julie tittade på varandra, åter igen omänskligt synkroniserat. ”Men lilla gubben, det var ju bara Bjurholm kvar,” sa de i kör och lutade sina huvuden åt varsitt håll. Julie tog fram en spegel, jag såg aldrig varifrån den kom. I spegeln såg jag först någon annan; en man i kostym och med bakåtslickat hår. Men synen väckte något i mig, och ett leende började formas i ansiktet i spegeln. Ett leende som inte nådde ända upp till ögonen. Mitt minne var tillbaka. ”Vi är äntligen klara,” sa jag.